Läser just nu urtråkig metodikbok och jätteintressant Mediepedagogik på barnens villkor samtidigt som jag funderar på vart mitt magisterarbete ska landa... Denna text växer således fram i ett myller av tankar och funderingar...
Jag var inbegripen i en Twitter tråd kring vfu, frågor, reflektion och reaktion som satte ny fart på mina funderingar om pedagogisk medvetenhet. Hur är man som lärare/pedagog pedagogiskt medveten, när är man det och hur blir man medveten och vad betyder det att vara pedagogiskt medveten?
För mig innebär en pedagogisk medvetenhet att jag som lärare har KUNSKAP om barn, pedagogik, kunskap och lärande i förhållande till gällande läroplaner.
Jag behöver kunna SE barnet i mötet med omvärlden, finnas nära, utmana, vänta, kommunicera, LYSSNA. Jag behöver SE HÖRA OCH MÖJLIGGÖRA för upplevelser, upptäckter och undersökande av fenomen barnen möter i sitt utforskande av sin omvärld. Ibland innebär medvetenhet också att vara TYST och alldeles STILLA.
Medvetenheten innebär alltså för mig en dubbelhet: att ha kunskap om möjligheterna och förmågan att veta när, var, hur och OM de ska synliggöras och i så fall på vilket sätt.
REFLEKTION är ett sätt att få syn på sig själv, lyssna, titta, läsa och tänka kring val man gör i verksamheten, i planeringar, dokumentation osv. VARFÖR gjorde jag SI eller SÅ, vad hade hänt om jag gjort så här, VAD kan jag göra mer och HUR kan jag göra det och så om igen.
Genom att läsa, diskutera med andra och tillsammans vända och vrida på situationer, tankar, upplevelser osv utvecklas jag och sätter igång en positiv spiral av reflektion, diskussion och tankar. Ju mer jag lär ju mer vill jag lära och utveckla.
Medvetenheten synliggörs bland annat i vårt förhållningssätt och i vår kommunikation tänker jag, men på vilket sätt kan jag veta att min medvetenhet syns och hur får jag syn på andras?
BARNEN VISAR OSS VÄGEN OM VI SER, LYSSNAR OCH ÄR NYFIKNA PÅ DERAS MÖTE MED OMVÄRLDEN.