Som lärare i förskolan ställs man dagligen inför en massa val i verksamheten, vissa val kräver snabba beslut andra kräver en längre process...
I veckan ställdes jag inför ett val och jag valde att sitta still... väldigt stilla ganska länge... det var ett val som värnade leken, som värnade barnen och som var en av veckans bästa! En ömtålig lek, behövde mitt stöd, som just då bestod av att sitta still, le uppmuntrande, ge små korta ord, frågor och kommentarer. Mest satt jag väldigt still och tyst. Jag hade önskat en kamera eller lärplatta, jag hade önskat papper och penna, men jag valde att sitta still för om jag hämtat något hade leken blivit störd... alltså satt jag still och använde huvud, ögon och öron och ibland som sagt munnen.
Det var inte helt enkelt, men jag kämpade Leken fick inte störas det var mitt viktigaste uppdrag där och då!
Idag är jag stolt över att jag motstod alla mina invanda tankemönster och faktiskt körde iväg på vattengympan trots att jag var trött och hade ont.
Första veckan på 75% arbete känns i kroppen... jag har iofs spenderat resten av dagen i sängen men jag skubbade inte från gympan iaf
Jag har idag insett något som jag borde insett redan förra veckan...
Jag har varit väldigt arg och frustrerad över läkarnas beslut ang sjukskrivningen och känt mig maktlös och rädd att det ska bli värre igen.
Idag hos psykologen insåg jag att sannolikheten att det inte blir likadant är stor... jag gör ju inte likadant som jag gjorde innan. Jag har lärt mig en ny arbetsmodell, jag rör mig mer och bygger sakta men säkert styrka. Jag kör inte på i 150 längre utan håller ett anpassat tempo.
Med denna nya insikt försvann tvivlet och ersattes av en blygsam hoppfullhet
