Skulle ju ta tag i bloggandet...

Min ambition var att ta tag i mitt bloggande, men det mesta går långsamt just nu. 

Mycket tankar som virvlar och allt passar inte i skriftform. 

Nu är jag iallafall inloggad och kan skriva igen

Men NEJ hur tänker ni nu?

Läser i Hd om bristen på förskoleplatser i Helsingborg...

Skulle en lösning kunna vara att anställa fler barnskötare?
– Det tror jag vi behöver göra. Att förskollärare sköter det pedagogiska och barnskötare tar mer av omvårdnaden. Det tror jag måste bli lösningen framöver. ( hd 20160207)

Jag blir bekymrad... för mig är omsorg och lärande samantvinat och exakt vilka omvårdnads/lärande situationer är det jag ska "befrias" från? Jag tror på en helhetssyn på lärande i förskolan där alla barns möten med sin omvärld är betydelsefulla och viktiga pedagogiska situationer. Om vi börjar se vissa delar av verksamheten som mer eller mindre pedagogiska är vi på väg mot en förskola som iallafall jag inte vill vara en del av!

Jag vill tydligt påpeka att detta inte handlar om barnskötare vs förskollärare...  anställ massor av barnskötare och lärare vi är alla viktiga i förskolan.

Nej mitt problem är avsaknaden av förståelse för vardagens viktiga lärandemöjligheter...

Vi måste helt enkelt hänga med i svängarna

Kolla in @SaraBruun3s tweet: https://twitter.com/SaraBruun3/status/688077934385623040?s=09

2016

Funderade på att skriva några rader om året som gått men bestämde mig tillslut för att lyssna till ett av de många visdomsord jag retweetat... Jag låter det gångna året vara och blickar istället framåt men mest av allt öppnar jag ögonen för just här just nu...

Just här just nu har jag en trivsam plats att bo på, jag har två underbara barn, en stor omtänksam familj, stöttande fina vänner, ett arbete jag trivs med och studier som är utvecklande och givande. 

Bättre start på ett nytt år kan jag inte tänka mig 

2016 here we go 

Ja jag erkände ni läste inte fel....

2002 var året då motsträviga jag tog steget in i datorvärlden och tillslut även släppte in mina barn... Att gå från NEJ STOPP ABSOLUT INTE  till en digitalpedagog, med padda, smartphone och dator som ständiga verktyg liknar på många sätt min matematiska resa...

Vad är det då som hänt? Jo reflektion, reflektion, reflektion, utbildning, utbildning, utbildning och en massa nyfikenhet...

Nyfikenhet på de möjligheter som ny kunskap och nya verktyg erbjuder, nyfikenhet på barnens erfarenheter och kunskaper i en "ny" tid, nyfikenhet på barnens upplevelser, upptäckande, undersökande och utforskande. 

Ju mer jag ser, ju mer jag lär, ju mer möjligheter ser jag och då vill jag lära mig ännu mer! 

Nya utmaningar, nya frustrationer, nya möjligheter, nya erfarenheter. 

Att möta barnen i deras erfarenhetsskapande och få sy på deras kunskaper och deras nyfikenhet med/genom digitala verktyg har förändrat min syn på förskolan och min roll som lärare (men det blir ett annat blogginlägg en annan dag).

Exempel på hur lärande kan vara trygghet

Ofta när jag är inblandad i diskussioner om lärande i förskolan upplever jag att trygghet framställs som en motpol till lärande. Ja men trygghet är viktigast...

För mig kan dessa begrepp aldrig vara motpoler, de är varandras förutsättningar. Lärande behövs lyftas i förskolan och vi måste kunna diskutera lärande i sig, trygga i förvissningen om att lek, trygghet, omsorg, välbefinnande finns där. 

När Julia gick i Förskoleklass 2002 var jag fortfarande en ganska stor och mycket envis motståndare till barns användande av datorer ( japp stämmer JAG lät inte mina barn komma nära, farligt, onödigt osv osv). Barn skulle leka, vara ute fria från vuxenvärldens måsten, mina små Bullerbybarn trygga, ompysslade med en närvarande deltidsarbetande bullbakande mamma...

Så en dag kom Julia hem och var orolig och ledsen, mamma imorgon är det min tur att vara på datorn och göra så ( gjorde rörelse med datormusen i luften) och JAG KAN JU INTE...  

Där och då insåg jag att jag inte kan stoppa utvecklingen eller tiden, jag kan inte låta mina övertygelser stoppa/hindra eller hämma mina barn. Så jag startade datorn och visade Julia hur datorn fungerade, vi övade, provade, testade och på olika sätt jobbade hon sig fram till viss datorvana på en eftermiddag/kväll.  Dagen efter gick hon med säkra steg till förskoleklassens dator. Lärandet gav en trygghet i situationen, för trygg var mitt lilla Bullerbybarn även innan, men utan lärandet hade hon inte varit trygg i just den situationen.

Äntligen alla mina hjärtan under mitt tak.

Att plötsligt befinna sig i en  situation som tvingar en att vara utan barnen skär i mig, det finns däremot inget annat sätt... Barnen har rätt till oss båda och det är vi vuxna som orsakat detta inte dom.  Det har varit en tuff förstavecka som varannan veckas mamma, men nu äntligen är de båda här och hunden med... Nu kör vi inget strikt varannan vecka, de får välja ganska fritt och utifrån aktiviteter, skoltider och annat som är viktigt när man är tonåring/ungvuxen. Så när de väl är här njuter jag tillfullo 

Imorgon inleds en vecka full av logistikproblem, kvällsmöten osv osv osv stålsätter mig och tar ett djupt andetag...