Ofta när jag är inblandad i diskussioner om lärande i förskolan upplever jag att trygghet framställs som en motpol till lärande. Ja men trygghet är viktigast...
För mig kan dessa begrepp aldrig vara motpoler, de är varandras förutsättningar. Lärande behövs lyftas i förskolan och vi måste kunna diskutera lärande i sig, trygga i förvissningen om att lek, trygghet, omsorg, välbefinnande finns där.
När Julia gick i Förskoleklass 2002 var jag fortfarande en ganska stor och mycket envis motståndare till barns användande av datorer ( japp stämmer JAG lät inte mina barn komma nära, farligt, onödigt osv osv). Barn skulle leka, vara ute fria från vuxenvärldens måsten, mina små Bullerbybarn trygga, ompysslade med en närvarande deltidsarbetande bullbakande mamma...
Så en dag kom Julia hem och var orolig och ledsen, mamma imorgon är det min tur att vara på datorn och göra så ( gjorde rörelse med datormusen i luften) och JAG KAN JU INTE...
Där och då insåg jag att jag inte kan stoppa utvecklingen eller tiden, jag kan inte låta mina övertygelser stoppa/hindra eller hämma mina barn. Så jag startade datorn och visade Julia hur datorn fungerade, vi övade, provade, testade och på olika sätt jobbade hon sig fram till viss datorvana på en eftermiddag/kväll. Dagen efter gick hon med säkra steg till förskoleklassens dator. Lärandet gav en trygghet i situationen, för trygg var mitt lilla Bullerbybarn även innan, men utan lärandet hade hon inte varit trygg i just den situationen.
